ONCE UPON A TIME IN THE CITY OF ANGELS

Inatt sov jag som en stock. När vi vaknade vid nio imorse hade vi ett x antal missade samtal från vänner som försökt ringa och varna oss. Varna för en tsunami som sades kunde skölja in över Kaliforniens kust, till följd av jordbävningen och tsunamin i Japan. Tydligen hade det till och med utfärdats en tid då vågen beräknats komma till Santa Monica, 8.32 am imorse. Det talades om evakuering. Under hela denna tiden sov vi som klubbade sälar. Lyckligt ovetandes. Som tur är har vi inte drabbats och nu verkar kusten klar ( i dubbel bemärkelse). Vi tog en sväng förbi stranden tidigare idag, bara för att kolla läget lite snabbt. Det var en spöklik känsla. Folktomt, piren var avstängd och helikoptrar cirkulerade över oss. Människor stod ovanför stranden och tittade med tom blick ut över horisonten. Vad händer med vår vackra värld? Nu börjar staden likna sig själv igen, med liv och rörelse, vilket känns skönt. Det känns så otroligt overkligt dock, att befinna sig i en farozon. Hemma i Sverige är man van att följa katastrofer som denna på avstånd, inte befinna sig i ett utav varningsområdena. Vi har suttit framför CNN hela dagen och följt katastrofen i Japan. Jag är så ledsen över det som hänt, lider med alla drabbade. Jag kan inte föreställa mig om man själv skulle behöva genomlida något liknande. Vi är så otroligt lättade att vi slapp. Bara så ni vet där hemma, vi har det bra och vi känner oss trygga där vi är. Var inte oroliga, det är inte vi längre.