Det här med att veta var man hör hemma. Något jag ofta filosoferar över, ganska naturligt då jag befinner mig på andra sidan jorden från mitt hemland. Att flytta till USA är det största steget jag har tagit i mitt vuxna liv och jag är otroligt stolt över mig själv. Inte får jag bara min drömutbildning här, utan också en livserfarenhet som heter duga. Jag har privilegiet att få uppleva en helt annan kultur, vilket är otroligt lärorikt i sig bara det. Man tror inte att USA's kultur skiljer sig så mycket från vår egna, men det är något som slår mig ganska ofta - att den faktiskt gör det. Det finns mycket som jag gillar med Kalifornien. Jag älskar klimatet och möjligheterna. Att folk är utåtriktade och karriärsinriktade. Människor här är sociala och det är inte en ovanlighet att hamna i en djup diskussion med en främling på bussen eller på gatan. Jag gillar det. Men det finns också mycket att inte gilla. Fattigdom. Rikedom. Girighet. Falskhet.
USA är stort, vräkigt och häftigt. Speciellt LA. Det är många som kommer hit till staden och väldigt snabbt svävar upp i det blå av allt de får vara med om. Jag ser att jag blir hundra erfarenheter rikare och har otroligt roligt på vägen, men denna flytt har också fått mig att förstå var jag hör hemma. Och det är inte i USA. Detta stora, vräkiga och häftiga, har bara fått mig att mer uppskatta det lilla, vackra och charmiga som Sverige och övriga Europa har att erbjuda. Europa har en mer genuin kultur. Generellt lyckligare människor skulle jag säga. Man behöver inte göra toppkarriär och tjäna miljoner för att finna lyckan. Lyckan finner man i livet och allt vackert det har att erbjuda. Hellre är jag 70 år och sitter i en gammal vingård med havsutsikt i södra Frankrike med rödvinständer och rynkor av solen, omringad av hundar, barn och barnbarn. Än att vara 70 år, rik och med ytliga bekanta befinna mig i ett mansion i Beverly Hills sippandes på dyr champagne. Jag ser så otroligt mycket mer charm i det förstnämnda.
Jag gillar att bo i LA och jag vet att många säkert avundas min livssituation för tillfället. Men mitt upp i allt stannar jag upp och allt jag vill är hem till svensk skärgård. Till mitt fina Sverige, svensk kultur, natur och framförallt till de jag älskar. Ibland kan jag känna att livet är för kort för att utsätta mig för att vara ifrån de jag älskar på det här viset. Men det här är något jag måste genomgå i mitt liv, något jag vill göra för mig själv. Jag genomgår verkligen bland den roligaste tiden i mitt liv för tillfället. Det är rätt plats för mig att befinna mig på just precis nu. Men djupt inne känner jag starkt att mitt hjärta och min själ hör hemma någon annanstans. I vårt vackra Sverige eller någonstans i Europa. Jag antar att mitt medium hade rätt: USA är inte min slutgiltiga destination i livet.
