ONCE UPON A TIME IN THE CITY OF ANGELS

Jag har nu varit hemma i Sverige i lite drygt två dygn. Det är så underligt varje gång jag kommer hem från LA, man anpassar sig så fort och allt känns "precis som vanligt" nästan med en gång. Men det är ganska fint egentligen. Tryggheten. Samma sak är det när man kommer tillbaka till LA. Nu kommer jag dock inte tillbaka. Inte på samma sätt. Jag kommer alltid att komma tillbaka till LA - det är, och kommer förmodligen alltid att vara, mitt andra hem. Men nu har jag landat i Sverige för ett tag framöver. Nu ska jag stanna här, flytta till min första egna lägenhet i Stockholm och försöka starta någon form av karriär. Nu börjar mitt riktiga vuxenliv. Skrämmande och spännande. Men jag är redo.

Det var allt annat än lätt att lämna mina älskade vänner i LA. Så mycket som jag har gråtit de senaste dygnen har jag inte gjort på väldigt länge. Avsked är något jag är riktigt sämst på, och med så många på raken förväntade jag mig egentligen inte något annat. Fast egentligen hatar jag ordet "avsked", för faktum är att det bara är "vi ses snart". När planet lyfte från LAX bröt jag ihop totalt och jag är glad att jag hade mammas axel att luta mig mot. Nu är det svåraste över dock, och jag kan bara blicka framåt. Jag bär med mig så fantastiska minnen, erfarenheter och vänner från min tid i LA som har format mig till den jag är idag. Jag är mig själv evigt tacksam att jag fann modet att följa min dröm och flytta till andra sidan jorden. Det är det bästa jag någonsin har gjort för mig själv. När jag blickar tillbaka till januari 2011 då flytten gick till USA, känns det som att jag tittar på en helt annan människa. En liten, oerfaren tjej. Jag har utvecklats och vuxit många, många år mentalt av att bo utomlands och få klara mig själv. Att bygga upp ett helt nytt liv i en helt ny stad har gett mig en säkerhet i mig själv som förmdoligen ingen annan erfarenhet hade kunnat ge mig. Jag har lärt mig att ingenting är omöjligt och det är något jag kommer att bära med mig livet ut.